Barnsjukdoms insamling

 
 Ikväll ska jag gå på något som för mig är väldigt viktigt för mig. Vänner till familjen har arrangerat en trevlig kväll i förmån till Barncancer & Hjärtebarnsfonden där de insamlade gåvorna går oavkortat till dessa två fonder!
Fint att det finns så härliga människor som engagerat sig för att göra detta så bra som möjligt.
Dock är jag besviken på er medmänniskor. Väldigt få har visat engagemang och intresse i att vilja hjälpa till & skänka en slant till bättre behövande. Det behöver inte vara några stora pengar men om alla väljer att bidra med en liten lapp så blir det en större summa. Många har nog svårt att inse allvaret i något de aldrig har vart med om tyvärr. Men tänk er för & dela med er.
 
Själv mår jag bra utav att dela med mig, veta att någon blir glad eller kanske kan må lite bättre. Att forskningen kan utvecklas och att drabbade och anhöriga kan få en bättre miljö i en väldigt svår tid.
Det får mig att känna att dom där skorna jag sparat till i en evighet eller den för tillfället fantastiskt roliga festkvällen som kostade skjortan inte är något värd. Jag ger hellre de pengarna till något vars liv de kan göra bättre.
 
 
 
 
 
 
 

Klockrena liv.

 
 
Den senaste tiden har varit riktigt bra.
 
Förra helgen spenderades det endel tid i Värnamo då jag i sällskap med några utav de bästa jag vet firade ''Värnamo dagarna''. Det blev mycket fest och stoj i goda vänners sällskap, kan vara skoj ibland. Jobbade på bra i början utav veckan, blev en längre biltur vilket jag faktiskt tycker kan vara rätt mysigt. Musik, frukt & redbull kan ta mig långt ;)
 
 
I Tisdags åkte ja ner till skåneland för att träffa min älskade Snö Flinga. Var väldigt skönt att se henne i sin nya ''hem miljö''. Hon trivdes jätte bra och allt var toppen. Blir alltid varm i hjärtat utav att träffa min Fingall. Kan tillägga att hon & Tom vann en klass på Baltic igår! Grymma är dom.
 
 
Sen blev jag kvar nere i Lund hos ''syster'' Nina tills på torsdagen. Sysselsatte mig med shopping i trevligt sällskap åt massa gott och bara hade det bra. Skönt & välbehövligt att komma iväg på lite ''mini trips'' ibland.
 
Att träffa både Nina & Flingan gav mig ny energi och inspiration till att kämpa med det jag vill och som är viktigt även om mina drömmar har vart lite kämpiga den sista tiden.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ryggoperationen - 2 years

 
 

 
Det har gått två år.
 
Två kämpiga år har gått sedan jag gjorde det värsta tänkbara jag någonsin i genomfört i hela mitt liv. Det är något som redan innan operationen orsakade mig så stor smärta att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, det är mer än vad en tjej på 13-17 bast klarar av att hantera. Smärtan jag igenom gick under operationen och återhämtningen är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Och livet nu.. som stelopererad är inte heller så glammigt.
 
 
Jag hade/har fortfarande grav skolios. Det innebär att ryggraden växer snett liksom ett S. I många fall kan man börja att behandla med korsett i yngre ålder men det var inget som hade kunnat påverka min rygg positivt i vilket fall som. Jag hade inte en tanke på att jag själv skulle behöva operera mig för sånt händer bara andra, jag insåg aldrig vilken stor grej det var bestämde mig bara för att blunda för verkligheten. Men det fick jag lära mig, att hur hårt man än blundar så förvinner inte problemen.
 
Det är svårt att förbereda sig för att göra något man verkligen inte vill. Något man vet att man inte kan leva med men rädslan över att öppna upp sig ifrån framsidan till baksidan få sitt revben bortplockat, sin lunga urplockad ur kroppen och punkterad samt en del utav sin ryggrad stelopererad är mer än vad man kan klara av. Jag kan helt ärligt säga att jag var livrädd, det fick mig att balla ur helt. Men det var inte förens dagen innan jag verkligen insåg att om jag vill leva ett långt och lyckligt och liv med mindre ont så måste jag göra det här. Där och då bestämde jag mig, på det viset jag vet att bara jag kan. Jag måste, jag kan och jag ska intalade jag mig själv när jag gråtandes åkte emot lindköpings universitets sjukhus där jag skulle tillbringa mina kommande veckor som hjälplös och handikappad i ett eget rum med min rullstol och ''lära mig att andas igen maskin''.
 
Att fullt medveten utav riskerna som denna operation innebar lägga sig på bordet i hopp om en ljusare framtid är modigt. Något som jag aldrig skulle våga göra igen. Inte nu när jag vet hur det kändes. Den fysiska smärtan utav att plocka isär sin ryggrad för att sedan spika ihop den igen går inte jämföra med något annat jag upplevt. Trotts att jag under någon månads tid ständigt var ill hög på morfin så blev det aldrig några långa stunder utav sömn. Blev jag inte väckt utav en sköterska med ''andningsmaskinen'' så väcktes jag för att ta min medicin jag fick var 2:e timme, eller för att de med hjälp utav ''lyftlakanet'' skulle vända på mig och byta position. Hemma vaknade jag alltid utav stora smärtor i både rygg & bröstkorg. Det gjorde även ont i hjärtat. Att gå emot något som skulle ta det viktigaste i mitt liv ifrån mig. Hästarna och tävlandet skulle för första gången i mitt liv läggas på hyllan. Det enda jag älskade och var bra på, rädslan över att inte kunna komma tillbaka och göra det igen. Men kan man rida med den ryggen jag hade innan så känns ingenting vidare omöjligt, men det förstod jag aldrig då.
 
Trotts att jag var livrädd så är jag oehört stolt över mig själv. Vilken jävla modig krigare jag var! Jag bestämde mig och i genomförde det. Jag la mitt älskade men onda liv åt sidan vågade tro på att något bättre skulle komma ur allt det onda.
Att inte ha kraft nog att hålla i ett dricksglas, att få mat i en slang rätt ner i halsen, bli duschad utav sköterskor sittandes i rullstol och att lära sig gå igen är inget jag vill göra om heller. Att dagligen äta starka mediciner kombinerade med nålstick här och där är inte heller något jag saknar. Men det stärkte mig, jag insåg att med vilja klarar man allt. Jag tog mig ifrån sjukhuset och hem på rekord tid, jag vet ihop och blickade framåt. Vägrade åka ambulans hem och knölade mig istället in i den lilla cabbe bilen. Då jag inte kunde sitta eller stå några längre stunder den första månaden skedde allt bilåkande liggandes..
 
 
Jag önskar verkligen att jag nu kunde avsluta detta som en askungesaga men gör jag det så vore det bara en önskning. Min rygg har läkt fint hittills. Det har gjort väldigt ont men det är inget underligt..
Jag hade stora förhoppningar på detta och trodde att jag såhär två år efter skulle vara in princip helt smärtfri, men jag hade fel. Även om jag inte kan jämföra smärtan med den jag hade innan operationen så göra min rygg vardagligen mycket ont och det känns som om att det bara blir sämre och sämre.
 
Känslan utav att ''sitta fast'' har många gånger drivit mig till panik. Det känns som att ha en hård kall metall pinne uppkörd i ryggen som hela tiden bultar och bränns. Det gör mig orolig då jag läst mig till att många opererade dagligen måste äta starka mediciner för att orka med medans andra blir tvungna att opereras igen.
Att jag utav alla människor drabbades utav det här har många gånger gjort mig mycket arg. Jag har verkligen hatat min rygg, mitt ärr & hela situationen. Men jag lär mig att leva med det. Även om det känns väldigt trist och surt ibland så finns det inget annat att göra än att se det ifrån den ljusa sidan.
 
 
Jag är stolt över mitt ärr, det symboliserar vad jag gått igenom. Jag kan leva utan mitt revben även om det orsakat mycket smärta och i början kändes väldigt konstigt. Jag kommer aldrig bli någon elit akrobat och kommer föralltid att vara lite sned.
Jag klarade det och det har jag mina fina vänner som stöttade och peppade att tacka för. Samt alla omtänksamma bloggläsare som var med mig hela vägen. Men framför allt mina fyrbenta vänner och ljuset igenom allt - Snow Flake som hela tiden var en morot till att resa mig ur sängen. Att komma tillbaka.
Vägen var tuff& kommer nog att förbli det men det kommer aldrig att stoppa mig för jag har lärt mig att leva med det.
 
 
Med Flingan på bröstet kändes allt bättre.
Slangarna snålades det inte med.
Dränage slang ifrån min punkterade lunga
En bit utav ärret efter ca en vecka.
 
Första ridturen på Flingis redan efter sex veckor (fem månader tidigare än vad som var okej)
 
Detta har stärkt mig och utvecklat mig enormt som person. Försöker hjälpa så många drabbade som möjligt då jag vet hur det är att stå där själv utan någon som förstår. Svarar på mail,frågor, ställer upp på intervjuer och har fyllt några sidor i en bok. Det har bidragit stort till den person jag är idag.
 
 
Ryggen innan operation. Syns tydligt hur sned den är både i själva ryggraden & muskulärt.
 
 
Den ena axlen var en bra bit högre placerad än den andra och hela skulderbladet hamnade snett.
 

Life is good nananana..

 
 
Har haft en mycket trevlig helg som mestadels spenderades på motor banan i Anderstorp med härliga människor & vänner. Trotts regn och rusk gjordes det bra resultat. Börjar faktiskt tycka att det är riktigt spännande med bilar..
Hann även med en kväll på Harrys i Ljungby & en kväll  i Jönköping där jag i gott sällskap såg Medina.
 
Har kört en vända till Göteborg idag igen, även om jag tycker att det är mysigt att köra bil så var det längesedan jag var såhär trött. NattiNatt folk, i morgon är det den första dagen på resten utav vårt liv. Eller en ny vecka med massvis utav arbete, haha ;)
 
 
 
 

Lång dag

 
God natt - god morgon eller något.
 
Det blev en låååång arbets dag. Började morgonen tidigt i stallet sedan rullade jag emot Halmstad för en fotoshot. Blev så galet jävla nöjd, vi gjorde ett fantastiskt jobb som även uppkattades utav våra medmänniskor som tappade hakan utav att se en tjej i bikini mitt i rondellen. Många tummen upp fick vi, bjuder på det. Längtar tills jag får visa världen vad lilla Mella kan.. ;)

 
Anyway, det blev snabba puckar hem till hästarna fixa ordning allt med dom för att sedan bege mig emot Anderstorps motorbana där min pappa ska tävla i Ferrari Challenge? i helgen. Fixade upp en fin monter och älskade Ferrari Flingan täcker såklart hela väggen.
Åkte med i pappas bil. Så jävla ball känsla! Känns som att åka i en riktigt snabb karusell dock i 40 graders varme..
 
& nu är jag precis hemkommen ifrån Landvetter där jag plockade upp några tävlings kollegor till min pappa. Nu är i alla fall alla på plats och jag piggare än någonsin. Borde skippat de tre sista redbull drickorna jag svepte..hehe.
 
 
 
Im high on life!
 
 
 
 
 
 

Härlig dag

 
 
Precis studsat in ifrån stallet. Blev en lång dag. Full rulle på jobbet & ett väldans farande men det är skönt att ha att göra.. Spenderade även en stund med min underbara vän Mysan, vi gjorde lite ärenden och svängde in till Värnamo och spanade in ännu en dumhet jag har fått för mig att sätta i bruk. Time to be a big girl?
I vilket fall som så satte det många tankar i rullning, men det är en typisk mig grej att tagga igång på spännande saker och inte kunna släppa dem förens jag testat. ;)
 
Blev en lång pw och en sallad i gott sällskap innan jag satte igång att traggla med mitt ''projekt'' älskar att lära mig nya saker! övaövaaa.
 
Nu blir det mys i gosesängen med min gose, upp tidigt och köra till hstad för fotoshout. Kul!
 
 
 
#typicalme
 
 
 
 

Bröstcancer veckan

 
 
Som en del utav er kanske redan vet så är det ''bröstcancer'' veckan nu. Jag vill föreslå er alla att skänka en slant till deras fond för att bidra till forskningen.
 
Ingen kan göra allt -  men alla kan göra något.
 
 
 
 

Välkommen livet

 
 
Börjar finna ro i det såkallade ''vuxen livet''. Funkar helt ok att gå upp tidigt och jobba med saker som jag egentligen inte har en aning om vad det är eller hur det funkar, men det är alltid kul att lära sig något nytt.
 
Sitter förtillfället på kontoret och har snart slutat för dagen. Då blir det på med löpar skorna och ut och gå med mina tre små stjärnor som idag fick på sig regnrocken.. Sommaren är verkligen kort typ som jag ;) haha,..
 
 
 

Ibland är det bättre att släppa taget helt än att kriga om något som egentligen inte spelar någon roll. Men rätt ska vara rätt det är jag helt säker på.
 
 

Im the bigger person

 
 
 
 

Det kommer alltid ljus ur mörker.

 
 
Har under tuffa omständigheter dock haft en bra sommar. Inte alls som jag hade tänkt mig men så bra det har gått med tanke på allt som inte har gått min väg.
 
 
Falsterbo var klockrent! Det var oroligt men skönt att komma bort ifrån ''verkligheten'' där hemma i några dagar. Höjdpunkten var helt klart söndagens tävlingar där Jens & fina Lunatic gjorde en helt fantastisk insats och vann klassen. Det bidrog till stor glädje och inspiration till mig och många andra. Stranden var underbar och party kvällarna fantastiska med härliga vänner & människor. Mindre härligt var det dock att åka hem utan min favvo handväska som innehöll plånkbok,pengar,kort, bankdosa, iphone och min rosa system kamera..
 

 
 
Spenderade även 5 dagar på en stor yatch tillsammans med mina föräldrar och bäste vän fiiiiiiii. Var fantastiskt för både sinne och själ. Bara avslappnande,lyxigt, vackert och roligt.
 

Ibland är andas allt man behöver.
 
 
 

Följde Tom& Flingan på svenska mästerskapen via live tv. Var så nervös att jag skakade och hade hjärtat i halsgropen, höll tummarna så hårt att jag trodde att de skulle falla av. Det hela slutade i glädje tårar. Det blev så mycket fina känslor på en gång. Lycka över att få se Flingan göra det hon älskar, att se henne glad, att se hur otroligt bra Tom rider henne och hur fantastisk hon är. Hon är en levande dröm. 

 

 
 
 
 Har även haft många oförglömliga stunder med mina fina helt underbara vänner. ''Det är under de mörkaste stunder som stjärnorna lyser som skarpast''
 
 
 
 
 
 
  

Den senaste tiden

 
Hej på er alla fina människor!
 
Den senaste tiden har varit riktigt kämpig. Det är delvis en ursäkt till att jag inte har känt
för att blogga, jag har inte haft något positivt att bidra med och har behövt tid med mig själv. För att försöka lära mig att acceptera och smälta de saker
som inte har vart på min sida.
 

Samtidigt som jag fokuserat på mina ’’personliga’’ problem så sattes jag i en väldigt tuff situation. Jag var tvungen att släcka någon jag älskas låga. En utav dem som jag älskade mest i hela världen och alltid har varit en stor trygghet för mig. Jag har aldrig haft så ont i hjärtat som då. Jag blev tom. Att veta att man aldrig mer kommer att få se någon som gjort en så otroligt lycklig gör ont. Och att inte ha fått säga hejdå känns fruktansvärt, att sitta på ett hotell rum en lång flygresa hemifrån finns det inte onda ord nog för att beskriva.. Det är okej att falla när man mist någon som har varit så viktig och älskad utav en. Men jag vet att han har det bra i himlen.

 
Min värld rasade för en period.
 
 

Det känns som om att varje gång jag ser ljuset komma slutar det alltid med besvikelse. Jag springer hoppfullt emot framtiden och tror att min otur äntligen har vänt. Att det ska bli min tur att ’’leva’’. Det slutar alltid med något som känns som en käftsmäll. Jag har börjat tro att det aldrig blir min tur.. Jag har alltid vart noga med att se allt positivt och inte tappa hoppet men jag kan sorgligt nog säga att till slut tappar man de tankarna med. Det som inte dödar det härdar inte, det bara trycker ännu hårdare. Det känns jävligt trist när man inte kan få göra det som man jobbat hårt för och så länge längtat efter. Men det kommer, vi kommer tillbaka..

 

 This is my passion.
 

RSS 2.0