Till circusfolk

 

Till Circusen i Småland.

Som de flesta förstått har jag lämnat det livet bakom mig.
Ett stort stall, ridhus & mycket saker lämnades tomt för ett liv i Skåne.
Ett liv bringande på ny luft och andra möjligheter.

Bringande på lugn och stabilisitet -  Det är för mig värt mycket mer än ett ridhus.

 

Inget behövde dock stå tomt eller hållas oanvänt särskiljt länge.
Tidigare har jag upplevt hur endel av de nu nyttjande ''Brittorna'' hållt sig på avstånd när de sett på mig & mitt med bitter avsmak.

Nu hoppars det glatt runt i min utsrustning över bommarna jag målat en för en.
Det kivars och dras. Alla vill ha en del av ''det övergivna'' ridhuset.
Någon vill bestämma. Någon vill göra pengar. Någon vill bara rida.

Det är okej. Ta för er! Gör vad ni vill, bruka det ni kan hitta.
Men håll mig utanför. Jag deltar ej i ert drama, tiden för att bli ordförande för dramaklubbens ridhusbråk är obefintlig!


Jag har inget ridhus.
Ride on. Hoppfallerallanlej!

Ps. Så har jag en ridbana, en mycket liten ridbana.
Men den fungerar, underlaget är okej & vi har fått lära oss att noggrant utnyttja den plats som finns.
Här missas inte en hörnpassering. ;)

Väldigt sällan uppror gällande vilka som vill rida på den heller.

Ro.

 
 
 
 
 
 

Längtar



Ni kan inte ana hur taggad jag är på att komma hem och få ordning på livet.

Frisera hästarna, sätta igång Babs ordentligt efter vintersoftandet och komma ut på banan. 
Visa Pelle vägen till att bli tävlingshäst.

Fölen ska flytta till egna boxar, (nattetid till att börja med.) Mamma hästarna ska ridas igång.
Hoppas på att Dina (Robbans häst) ska kunna hoppa endel ihop med Pelle framåt sommaren då hon inte heller gjort något förut.
 Huruvida Amy kommer igång får vi se längs vägen. Hittills har det fungerat fint att jogga och "mysrida" henne.


Att få ordning på livet innebär tyvärr inte bara nöjen i stallet hehe. Vårt hem måste också rustas upp och inredas. Men det får bli lite pö om pö. 
Ser fram emot det med, tror det kommer kunna bli fint. 
Längtar 




Back to summer

 
 
 
Här kommer en liten tillbaka blick på vår första sommar i Skåne. Det var extremt kämpigt på många vis, men där fanns många ljusglimtar& fina stunder att se tillbaka på.
 
 
 
 
 
 

Phiphi

De senaste dagarna har bjudit på fantastisk snorkling bland småöarna kring phiphi. 
Det är något vi båda verkligen älskar att göra & de thailändska vattnet bjuder på de vad jag upplevt bästa möjligheterna! 

Brukar vanligtvis inte känna mig så vågad att jag törs plurra i mitt i havet (galet hajrädd & inbillningssjuk gällande detta,hehe), men idag lockade den färgsprakande undervattensvärlden för mycket!!

Samtidigt som det är väldigt spännande så inger det ett stort lugn. Att tyngdlöst filosofera runt bland vackraste av fiskar och koraller.

Det sista stoppet vi gjorde bidrog till en "simspurt" i världsklass..

Fascinerad av de pastellfärgade fiskarna flöt jag exalterat efter för att få se lite mer av dem. När ögat blickade ännu lite längre bort såg jag vad jag hoppades var en synvilla. 
I Samma veva svalde jag halva oceanen och skrek så det säkerligen hördes halvvägs till Sverige. 

Det var en HAJ! Det kan ha varit en bebishaj, jag stannade inte länge nog för att spekulera kring det. Oavsett så var där en rackarns haj! Även om det nu skulle varit en bebis så lär det ju finnas en hungrig mamma där i närheten. 
Efter att panikhoppat på en rofyllt snorklandes robbans rygg så kan jag säga att simturen jag gjorde till båten (som dessvärre stod ute på djupare vatten - PANIK) hade givit pallplats. Jag for som en oljad blixt genom vattnet.

Som grädde på moset fick vi faktiskt se en skräckinjagande best till uppifrån båten. Den må varit ett bebisbebis men ändå majestätisk.
Mäktiga men mycket obehagliga djur. 





Att älska

 

 

Det är det finaste som finns.
Att älska, uppskatta & värna högt om någon.
Att låta någon vara det finaste man har.

Det är inte bara fantastiskt vackert utan också väldigt häftig. Starkt att våga ge sitt allt för en sådan mäktig sak. Ett misstag eller olycka kan förgöra hela ens själ. Men ändå så känner man så mycket att man väljer att faktiskt våga.

 

Jag önskar alla människor som någon gång blivit krossade eller förgjorda av kärleken att våga igen.

Alla förtjänar att precis som jag få hitta sann kärlek.

 

/ Deep from Thai

 

 Love of my life
 
 
 

-



Wow


Vi har det verkligen fantastisk och njuter mer än aldrig förr av den lediga tiden ihop.




Eftersom att vi inledde resan med att bränna oss så har vi fått sysselsätta oss på andra vis.. Vi är inte mycket för att ligga still dagarna i ända ändå. 




Även om ser gått många steg i rätt riktning för djurens del sedan jag sist besökte landet så kan jag inte säga annat än att det känns i hjärtat när man ser djuren under tråkiga förhållanden utnyttjas.


 


Sen att jag är på den nivån att jag kvider när jag ser en levande krabba läggas upp i kyldisken spelar ingen roll för jag tycker verkligen inte att vi har rätt till att göra så mot någon levande.






Vi såg bla. en liten "bar apa" ute i natten. Turisterna ville alla hålla och ta foton med denna fantastiska lilla krabat. Dess söthet tar över hela ens själ, jag ville själv inget annat än att ta krama denne också - ge kärlek.




Men jag valde att istället titta bort och traska vidare i hop om att förlust på uppmärksamhet till ägaren sätter stopp för detta utnyttjande.



Så länge det finns visat intresse kommer de tyvärr fortgå.




Imorgon ska vi besöka ett reservat där de jobbar med att rädda dessa apor och etablera tillbaks dem till djungeln där de hör hemma. 



Miss them like crazy

 
Hur ska detta gå?
Känner mig redan helt sentimental & saknar hästarna så det spritter i kroppen på mig. 
Jag verkligen älskar att resa men avskyr att lämna hästarna.
 
 
 
Gamla gosis bilder på mig & prinsessan Babs.
 
 

From Dubai




Med ett rusande hjärta

Nu sitter jag här med ett skenande hjärta. Har blödigt vinkat "på återseende om två veckor till mina käraste vänner". Dom
Kollade frågande på mig & jag såg hur dom tänkte
- idag är hon till och med tokigare än vanligt, men det är okej hon har ju godis..

Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att inte vara hemma och kontrollera att allt är väl med dem och att de mår bra. Oron för att något ska hända och man inte själv är på plats är galen.
Att släppa ansvaret och slappna av är något jag måste bli bättre på.


De har dock igenom bästa tänkbara hästvakter fått bästa förutsättningar för att ha det precis lika bra som vanligt. Känns fantastiskt tryggt och bra på så vis.
Är verkligen sååååå tacksam för denna hjälp och möjlighet till att faktiskt kunna komma iväg.
Även att jag är livrädd.. hehe.

Kommer oavsett sakna dem MASSVIS.


Affe man

 

 

Tänk så fint. Så länge jag varit berikad med denna kompis i mitt liv. 

Han har funnits med så länge jag kan minnas. Inte bara en ponny utan en bästa vän & familjemedlem.
Vi har dagligen mycket att prata om jag & Affe, och har haft i många år tillbaks.

 

Ganska häftigt att han har sett mig växa upp från att vara en liten tös på tre år till att bli vuxen.

Här har vi några bilder på proffessorn.

 
 
 

Du är bra nog, alltid!

 
 
Du bestämmer själv att du är bra nog. Skit i normer som "lagom" & perfekt, det existerar inte.
En påminnelse till alla. Du är din egen kapten! Din destination blir resultatet av dina handlingar.
 
 
 
Några tips längs vägen.
 
 
 
*Bara för att något alltid varit betyder inte det att ser fortsättningsvis måste vara. Våga bryta dig ur det givna mönstret för att att tjäna mer än givet. Enklast är sällan bäst.
 
 
* Lev inte i ett destruktivt förhållande för att du är rädd för att vara ensam. Alla förtjänar genuin äkta kärlek. Har du aldrig känt den så har du inte hittat rätt.
 
 
* Kom ihåg att gräset inte är grönare på andra sidan utan grönare där man vattnat det. Relationer måste vårdas och underhållas. Vänskap som kärlek. Ge dem i din närhet av det värdefullaste du har - din tid!
 
 
* Våga lära dig nya saker, utmana din comfort zone. Berika ditt liv. Det kan vara allt ifrån att utbilda dig, ta en kurs, lär dig ett nytt språk.
Finns det något som får dig att kallsvettas av bara tanken, -gör det! tex, Prata inför människor, bjud ut din crush, hoppa frittfall.
 
Jag tror på att man växer när man utmanar sig själv.
 
 
* Va snäll mot dig, självhat ändrar inte sakerna du ogillar med dig själv. Alla har vi olika förutsättningar och gör det bästa utifrån dem. Kom ihåg att med vilja kan man träna upp mycket och lära sig massvis med nytt.
 
Det är i dagens samhälle enkelt att bygga upp höga krav för sig själv, svårare att bekräfta för sig vad man faktiskt gjort bra.
Det är inte olagligt att vara stolt över sig själv.
 
 
* Våga ta nya steg.
Säg upp dig från jobbet du inte trivs på, livet är för kort för att inte trivas i en vardag, säg ifrån till dem som dagligen trampar dig på tårna, umgås inte med människor tynger ner dig, åk på resan dit du alltid velat åka
Sluta vara bekväm! det är bra vara eftertänksam men ibland måste man släppa efter lite.
 
 
 
* Va snäll, alltid!
Det kostar ingenting, är galet enkelt och känns så jävla bra! Kan du hjälpa till så gör det, jag tror på att allt kommer tillbaka. Åtminstone så kommer det kännas bra i dig. Man vet aldrig hur lite det kan krävas för en själv för att betyda så mycket för någon annan.
 
 
 
 

Kaotiska liv

 

 

Känner mig såååå trött på detta mörker samt kyla.. Man fryser tills man blir så spänd att axlarna sitter under öronen samt att jag skarpt ogillar att släppa ut hästarna när det fortfarande är mörkt. det blir tyvärr ibland oundvikligt.. De verkar dock hyffsat nöjda när de står där i ridbanans belysningen och äter frulle.

Även att det är kallt ska jag ändå vara tacksam att temperaturen hållt sig hyffsat duktigt på rätt sida om nollan så det hela hösten & vintern har fungerat bra att rida hemma.


I övrigt har det mesta som sagt gått åt pipan. Behövde få dra en ramsa svordommar (inget blev ''ogjort'' för det), fundera kring att faktiskt ställa in resan och sen bara acceptera allt oturligt som hänt det senaste. 



Vi vaknade upp i ett rökfyllt hus, första tanken var såklart brand men som väl var va så inte fallet. Däremot hade pannan gått sönder så där bolmade det ut rök. Tog några dagar och en större reperation att få ordning på det igen.

Väl i fas och redo att leva vidare i vardagslivet med en go värme i huset så går vattenpumpen sönder. Ni kan ju tänka er paniken över att inte ha vatten hemma, det blir endel jobb att organisera det på annat håll för nio hästar. Men vi fick tack vare en snäll granne ett bra system för det med. Kan säga att nu när vattnet är tillbaka uppskattar man det mer än vanligtvis hehe.

 

Det går åt resurser i stallet minsann.

Efter att ha letat bra Hö i mer eller mindre hela Skåne hittade jag något helt fantastiskt. (jag alltid tar hem "prov balar" först för att testa, analysera och sniffa i hehe.. iallafall höet som nu klarat våra kriterier vart grönt som gräs. Hästarna nästan smilade när de åt. Så vi beställde så att det skulle räcka tills i sommar, en sjuhelvetes massa hö då med andra ord. Väl hemma infann sig en underlig doft bland balarna, inte alls som provbalen jag stått & hoppat jämfota av lycka över. Såklart spelade min otur sig ännu ett spratt.. Varenda jävla bale vi fått hem var dålig. Ni kan ju tänka er besvikelsen samt den lite smått panikartade känslan nu när man måste hinna hitta nytt jättebra hö innan avgång..

Det kommer lösa sig det med. Det gör det alltid, på ena än det andra viset. Men bra kommer till bli tillslut & tillslut är väldigt snart heh..

Tid till att packa kommer bli obefintligt.. Tömmer en låda bikinis i väskan - det lär bli basplagg där nere. Kastar ner allt jag äger med paljetter på bara för att det känns bra, för när fan har man paljettplagg i Thai? Don't know.

 

 

 

 

 


Resfeber

Nu på Fredag beger vi oss mot varmare breddgrader. Äntligen är det dags att bara få slappna av och faktiskt vila upp sig lite.

Jag har nog aldrig tidigare varit i så stort behov av det som nu, lär ha jobbat mer och hårdare det senaste året än vad jag gjort i hela mitt tidigare liv.

Och för att inte tala om all otur och tråkigheter som drabbat oss det senaste.
Allt ifrån sjuklingar till hästar till mindre kul överraskningar i huset. Allt på en och samma gång.. Det tar endel på krafterna.

Motgångarna det senaste gör egentligen att det känns så fel att ge sig iväg samtidigt som det bidragit till att vi behöver det mer än någonsin.

Kan dock inte tänka mig hur jag ska klara mig utan mina hästar och hundar så länge. Kommer sakna ihjäl mig - få panik & vilja hem hehe.
Men de lämnas i trygga händer (dokumenterar det även här så jag vid"vill åka hem panik" kan gå in här och läsa detta) hehe.


Bild på Lilly från dagens utsläpp. Blir nästan mallig när jag tänker på hur snälla och enkla de är i hanteringen. Duktiga bebishästar.


RSS 2.0