Ryggoperationen - 2 years

 
 

 
Det har gått två år.
 
Två kämpiga år har gått sedan jag gjorde det värsta tänkbara jag någonsin i genomfört i hela mitt liv. Det är något som redan innan operationen orsakade mig så stor smärta att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, det är mer än vad en tjej på 13-17 bast klarar av att hantera. Smärtan jag igenom gick under operationen och återhämtningen är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Och livet nu.. som stelopererad är inte heller så glammigt.
 
 
Jag hade/har fortfarande grav skolios. Det innebär att ryggraden växer snett liksom ett S. I många fall kan man börja att behandla med korsett i yngre ålder men det var inget som hade kunnat påverka min rygg positivt i vilket fall som. Jag hade inte en tanke på att jag själv skulle behöva operera mig för sånt händer bara andra, jag insåg aldrig vilken stor grej det var bestämde mig bara för att blunda för verkligheten. Men det fick jag lära mig, att hur hårt man än blundar så förvinner inte problemen.
 
Det är svårt att förbereda sig för att göra något man verkligen inte vill. Något man vet att man inte kan leva med men rädslan över att öppna upp sig ifrån framsidan till baksidan få sitt revben bortplockat, sin lunga urplockad ur kroppen och punkterad samt en del utav sin ryggrad stelopererad är mer än vad man kan klara av. Jag kan helt ärligt säga att jag var livrädd, det fick mig att balla ur helt. Men det var inte förens dagen innan jag verkligen insåg att om jag vill leva ett långt och lyckligt och liv med mindre ont så måste jag göra det här. Där och då bestämde jag mig, på det viset jag vet att bara jag kan. Jag måste, jag kan och jag ska intalade jag mig själv när jag gråtandes åkte emot lindköpings universitets sjukhus där jag skulle tillbringa mina kommande veckor som hjälplös och handikappad i ett eget rum med min rullstol och ''lära mig att andas igen maskin''.
 
Att fullt medveten utav riskerna som denna operation innebar lägga sig på bordet i hopp om en ljusare framtid är modigt. Något som jag aldrig skulle våga göra igen. Inte nu när jag vet hur det kändes. Den fysiska smärtan utav att plocka isär sin ryggrad för att sedan spika ihop den igen går inte jämföra med något annat jag upplevt. Trotts att jag under någon månads tid ständigt var ill hög på morfin så blev det aldrig några långa stunder utav sömn. Blev jag inte väckt utav en sköterska med ''andningsmaskinen'' så väcktes jag för att ta min medicin jag fick var 2:e timme, eller för att de med hjälp utav ''lyftlakanet'' skulle vända på mig och byta position. Hemma vaknade jag alltid utav stora smärtor i både rygg & bröstkorg. Det gjorde även ont i hjärtat. Att gå emot något som skulle ta det viktigaste i mitt liv ifrån mig. Hästarna och tävlandet skulle för första gången i mitt liv läggas på hyllan. Det enda jag älskade och var bra på, rädslan över att inte kunna komma tillbaka och göra det igen. Men kan man rida med den ryggen jag hade innan så känns ingenting vidare omöjligt, men det förstod jag aldrig då.
 
Trotts att jag var livrädd så är jag oehört stolt över mig själv. Vilken jävla modig krigare jag var! Jag bestämde mig och i genomförde det. Jag la mitt älskade men onda liv åt sidan vågade tro på att något bättre skulle komma ur allt det onda.
Att inte ha kraft nog att hålla i ett dricksglas, att få mat i en slang rätt ner i halsen, bli duschad utav sköterskor sittandes i rullstol och att lära sig gå igen är inget jag vill göra om heller. Att dagligen äta starka mediciner kombinerade med nålstick här och där är inte heller något jag saknar. Men det stärkte mig, jag insåg att med vilja klarar man allt. Jag tog mig ifrån sjukhuset och hem på rekord tid, jag vet ihop och blickade framåt. Vägrade åka ambulans hem och knölade mig istället in i den lilla cabbe bilen. Då jag inte kunde sitta eller stå några längre stunder den första månaden skedde allt bilåkande liggandes..
 
 
Jag önskar verkligen att jag nu kunde avsluta detta som en askungesaga men gör jag det så vore det bara en önskning. Min rygg har läkt fint hittills. Det har gjort väldigt ont men det är inget underligt..
Jag hade stora förhoppningar på detta och trodde att jag såhär två år efter skulle vara in princip helt smärtfri, men jag hade fel. Även om jag inte kan jämföra smärtan med den jag hade innan operationen så göra min rygg vardagligen mycket ont och det känns som om att det bara blir sämre och sämre.
 
Känslan utav att ''sitta fast'' har många gånger drivit mig till panik. Det känns som att ha en hård kall metall pinne uppkörd i ryggen som hela tiden bultar och bränns. Det gör mig orolig då jag läst mig till att många opererade dagligen måste äta starka mediciner för att orka med medans andra blir tvungna att opereras igen.
Att jag utav alla människor drabbades utav det här har många gånger gjort mig mycket arg. Jag har verkligen hatat min rygg, mitt ärr & hela situationen. Men jag lär mig att leva med det. Även om det känns väldigt trist och surt ibland så finns det inget annat att göra än att se det ifrån den ljusa sidan.
 
 
Jag är stolt över mitt ärr, det symboliserar vad jag gått igenom. Jag kan leva utan mitt revben även om det orsakat mycket smärta och i början kändes väldigt konstigt. Jag kommer aldrig bli någon elit akrobat och kommer föralltid att vara lite sned.
Jag klarade det och det har jag mina fina vänner som stöttade och peppade att tacka för. Samt alla omtänksamma bloggläsare som var med mig hela vägen. Men framför allt mina fyrbenta vänner och ljuset igenom allt - Snow Flake som hela tiden var en morot till att resa mig ur sängen. Att komma tillbaka.
Vägen var tuff& kommer nog att förbli det men det kommer aldrig att stoppa mig för jag har lärt mig att leva med det.
 
 
Med Flingan på bröstet kändes allt bättre.
Slangarna snålades det inte med.
Dränage slang ifrån min punkterade lunga
En bit utav ärret efter ca en vecka.
 
Första ridturen på Flingis redan efter sex veckor (fem månader tidigare än vad som var okej)
 
Detta har stärkt mig och utvecklat mig enormt som person. Försöker hjälpa så många drabbade som möjligt då jag vet hur det är att stå där själv utan någon som förstår. Svarar på mail,frågor, ställer upp på intervjuer och har fyllt några sidor i en bok. Det har bidragit stort till den person jag är idag.
 
 
Ryggen innan operation. Syns tydligt hur sned den är både i själva ryggraden & muskulärt.
 
 
Den ena axlen var en bra bit högre placerad än den andra och hela skulderbladet hamnade snett.
 

Helt jävla fucking ovetande



När man vet , men inte när. Endel saker är otroligt svåra att förbereda sig på. Sanningen kommer som ett skott i pannan. Man vet fast kan ändå inte förstå. Nu vet jag men jag tror aldrig att jag kommer att förstå.
Men jag måste.
Frågan är bara hur man förbereder sig för att sprätta upp ryggen/bröstkorgen för att såga ut ett revben som man aldrig kommer att få tillbaks sedan byta ut / steloperera 14 kotor i ryggen. För att sedan efter denna långa procedur nitas i hop och skiljas ifrån de man älskar allra mest. Hur fixar man det?
Det är inte rättvist men nu börjar det verkligen att närma sig.
Jag är livrädd.


Detta ska jag göra för att bli rakare, längre men framför allt frisk!

svindel



Fick just reda på att jag ska åka ner till Linköpingsuniversitets sjukhus i morgon.. Vill inte vågar inte , har absolut inte lust. Nu är det dags för röntgen ska se hur det ser ut, hur mycket det har ökat och om det över huvudtaget är möjligt att vänta tills i September med operationen. För ett år sedan sa doktorn att han hoppades kunna genomföra den i februari, ja förra månaden! Nu blir det inte riktigt så. Jag vägrar tro att det skulle kunna bli så iallafall.  Tanken drog mig tillbaks till första gången jag fick se en bild på min rygg, hade inte en aning om att det kunde vara så , visste inte alls va skolios va. Såg bara en sjukt sned ryggrad och förstod genast hur det kunde göra så jävla ont.
Min jävla rygg fastnade verkligen i huvudet på mig, kunde inte sluta tänka på det och nu när det väl börjat släppa så är det dax att börja förstå igen. Men om man inte vill förstå då?



Sjukhus besöket

Va på linköpings universitets sjukhus igår. Riktigt jävla skrämmande kändes inte alls bra att åka dit. Men fyfan va bra det kändes när vi åkte därifrån.
Allt kändes mer verkligt, jag lixom förstod att detta måste ske. Och det kändes verklgen skönt!

I från första början ville läkaren operera mig med det samma.
Men nu är allt igenom pratat och eftersom att jag vill rida SM;et i augusti vilket förmodligen blir bland det sista jag gör på ponny och på ett bra tag framöver.

Planen blev såhär. Tillbaka till linköping i mars för en kontroll röntgen och se hur de ser ut.
Ser det okej ut så får jag fortsätta rida och sedan opereras den 4e september v36.

Vart så jävla nervös för detta men det känns skönt att ha fått ett ungefärligt datum så att man kan förbereda sig mentalt.
För det är det som är det allra värsta att jag känner att jag inte kan förstå, men det kommer det med.

Det värsta är tiden, tiden då det viktigaste, det som alltid varit viktigast i mitt liv kommer försvinna
i från mig. Kommer inte att få rida på i mellan 6-10 månader.
Vafan gör man när man inte rider?, när man inte är i stallet hela dagarna?, när man inte tävlar i stor sätt varje helg?
Vad gör man när man måste sälja dom man älskar mest i världen?.
Allt på en gång.

Ska dock vara glad att vi inte lever på -70 talet nu, då fick man ligga kvar på sjukan i ett helt år innan man fick åka hem.. helt sick tycker jag?
Känns bra att mäta mina 2 veckor jag ska få tillbringa där med ett skräcksenario.

Men jag kommer fixa det, för ni som känner mig vet att det inte skulle vara så kul om det vaknar upp en förlamad mella?, kan glädja er med att det somsagt bara är 2 på 100 haha.

Väldigt tacksam för mina fina vänner som förövrigt bara är allmänt bäst:D

Min rygg



Jahapp här har vi då anledningen till att hästarna ska säljas...och allt annat elände.

Nu ska ni få veta det ni länge har undrat, det jag önskar jag inte behövde berätta men nu kör vi.

Den första bilden som togs på min rygg för lite över 1 år sedan, krökarna har dessvärre ökat drastiskt, men har dock inga bilder på hur det ser ut för nuvarande.

Det gör jävligt ont då ryggraden inte ligger på plats utan på och i vägen för muskler och andra ben som ska va i ryggen. Och det finns det inget man göra göra något åt, förutom att stelopereras.

Trotts att detta är något som vem som helst kan få så blev det självklart jag.
En på 10 000 drabbas av en skolios på över 40 grader .
Givetsvis blev jag en av dom och ökade med 20 grader till.

Skolios kräver vanligtvis inte operation men när den över skridit 40 grader och blivit grav så kan det bli livshotande att inte genomföra någon. Då ryggraden slipar ner sig själv och blir snedare och snedare medans den skolios drabbades inre organ trycks i hop och kommer i klämm.

Det finns flera olika sätt att operera en skolios på, antingen går man in framifrån,  (igenom revbenen).
Eller igenom ryggen som dock inte skall vara lika bra.

Jag fick båda alternativen och fick välja själv.
Väldigt säker på mitt val eftersom att det handlar om att kunna rida&hoppa igen.

Så det värsta tänkbara alternativet och kunna fungera i ridningen igen?, ja det låter mest realistiskt.

Alternativ 1 var att gå in igenom ryggen& sidan , vilket jag känner hade kännts allra minst läskigast, dock skulle man behöva låsa några kotor extra då vilket skulle göra att jag inte skulle kunna böja på ländryggen.
Och ja det skulle bli lite smått problematiskt att hoppa med en spikrak rygg?

Alternativ 2 det aktuella alternativet är att , Gå in framifrån plocka bort det sjätte revbenet och på något vänster räta ut ryggen genom att använda revbenet/revbenen i ryggen eftersom att det skulle vara ett narturligt material. Slutade dock lyssna så noga.. efter att en utav de 2 läkarna i sverige som kan genomföra en skolios steloperation i ryggen ingående förklarade hur det skulle gå till.
Det som känns ännu mer skrämmande med dett är att läkaren punkterar den enda lungan med mening och sedan sätter in en slang som ska sticka ut i ryggen;s. Vet dock inte varför för det ville jag inte veta haha.

Bara tanken skrämmer mig, men andras bloggar skrämmer mig ännu mer.

Något måste i varje fall göras för det går inte att ha det såhär.
Att kunna sträcka ut ryggraden och känna att det är rakt skulle ju vara en dröm, inte ha känslan av att det ligger fel, och inte sedan heller få känslan utav att man är stel som en jävla pinne, då är ju frågan vilken som känns bäst för det ska tydligen göra väldigt ont det med..Frustrerande.Skrämmande och riktigt jävla läskigt.

Skulle inte ens önska min värsta fiende det här, för det gör konstant ont nu sen och hela tiden och det gör mig galen.

Det känns så jävla overkligt, så jävla skrämmande. Kan det inte bara försvinna

Det enda positiva är att jag blir 6 cm längre när kröken rätas ut!, så waatch out boys;).


RSS 2.0